När insidan vill ut

Ibland så känner man att det är dags att göra något åt sin situation. Det kan vara nästan som ett kall. Plötsligt så inser man att allt det där man har gjort fram tills nu, ens förhållningssätt till saker och ting, inte längre är hållbart.
Säkerligen har man redan tidigare under resan insett att det sett man lever på egentligen inte gagnar en, men det har varit svårt att få stopp på tåget när det väl har börjat rulla. Förr eller senare så kommer vi alla dock till en punkt som är något av ett vägval: Ska vi gräva oss djupare ned i graven eller ska vi ta oss upp mot ljuset.

För många människor har denna insikt kommit under de senaste decennierna. I och med att utbrändhet blev en term på allas läppar så lärde vi oss också vikten av att lyssna till oss själva. Att man vet att man borde göra något betyder sedan så klart inte att man faktiskt också gör det. Dock blev vi nog alla något mer varse om att det inte bara är att ånga på här i livet.

De flesta av oss bär på även något sorts trauma från barndomen och uppväxten. Det behöver nödvändigtvis inte vara något horribelt, relativt sett, men vi har alla sår inombords som behöver läka.
För det mesta underlättar det att ha någon att tala med. Det kan vara en närstående eller en psykoterapeut i Malmö.Vilket alternativ det än må vara så är det viktigt att vi får sätta ord på det vi känner. På så sätt så blir dessa känslor också mer tillgängliga för oss, vilket innebär att vi också kan släppa taget om dem. 

Livet är en fantastisk gåva, även om vi inte alltid kan se det själva. Men genom att tala ut om sin smärta så kan vi skingra de mörka molnen kring detta faktum.